Har en vän tillika granne som hittat tillbaks till sin tonårskärlek,, men av olika skäl gillades inte den relationen då.
Men den här gången när hon hälsade på i hans hemland åkte hon helt sonika dit och knackade på och känslorna som fanns då fanns kvar Så nu stundar bröllop i en katolsk katedral vid havet..Romantiskt kan man tycka och tro mig det gör jag..men kan inte låta bli att känna efter eller fundera med mitt katastroftänk vad "mellanpartnerna" känner för detta..Vad allt "vi"hade betydde? Vad det bara mellanlandningar, var tankarna alltid hos denna stora kärlek??
Antagligen är det bara jag som tänker så skruvat Låter jag missunsam? inte alls inte alls men jag vet hur mina funderingar skulle te sig.
Men all lycka och välgång, och ta vara på knytet som växer i din mage..ja du vet ju själv vem du är..
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att jag är urkänslig för kritik....eller ja allt..