Vill gärna tro, veta, inbilla mig att man skaffar barn i syftet att man VILL ha barn, jag menar vi lever ju i en morden period där man kan göra val!! rätta mig om jag har fel.
Låter jag bitter ? stämmer för just idag är jag bitter..
Jag bad inte om att bli född, lika lite som jag hade möjlighet att välja föräldrar..
Hur kan en hel familj bli så diskfunktionell??
Hur som helst är det skruvat sjukt; det är ju inte för intet som jag kallar mig maskrosdamen på bloggen; av den anledningen att barnet växte upp och blev vuxen..
Lärde mig ta eget ansvar, och lär mig fortfarande.
Har alltid fått menande blickar och kritik för att jag haft den "dåliga" smaken att skaffa barn med 3 hör och häpna olika pappor....
Detta är en tribut till dom; alltid funkat, alltid en dialog, "ny" plastpappa kliver in med öppna sinnen och famnar.
Det med så mycket mer är vad mina "orginal" föräldrar lyckades med..
En kärnfamilj är inte alltid det bästa.................
"livet är orättsvist, vänj dig vid det"
Väljer färgen rött för detta inlägg....ni får själva lista ut varför.
Har spenderat alldeles för mycket tid att "googla" och det är inte direkt några solskenshisorier ja söker..
Tidigt intågande i klimakteriet; eller bara allmänt gråtmild?
Enkelt utryckt är att Susan Boyles framträdande i British get talent..antagligen fått ca 400-500 framträdande bara av mig.
Känner så väl igen dessa symptomer; mår illa, kräks, och gråter för allt..
Gravid_ nej..klimakteriet JA..tycker inte att jag är tillräckligt gammal för det än!!
Men ibland/ofta vill den naturliga gången här i livet spela en ett spratt; inte för att jag personligt förstår livets torra humor.
" Överdriv aldrig dina fel, det sköter dina vänner om"
I min ålder vill man ju gärna tro att man uppnåt en viss mognad!!
Tårarna flödar, hormonerna är på topp!!!och framför allt man känner sig gammal/förlegad.
Är det så ? tycker själv att jag har lite lite kvar att ge !!
Eller ?
Vet inte hur mycket jag törs skriva eftersom detta ämne är känsligt..
Men det kan ge mig en endorfinkick..genom att veta att man duger, att man kan genom ett enkelt teleofonsamtal
kan hetsa någon..
Kärleken är helig, tårarna är inte något du tvätter bort,
Det följer dig hela lívet.
Brustet hjärta, patetiskt ja jag vet..
Men jag går ingenstans jag sitter/finns här och väntar på något som aldrig kommer att ske/inträffa.-
Att älska eller att älskas;en av livets gåtor..
Man andas,äter,lever; utifrån kärnfamiljskoncepetet..
Men när det faller bort?? vad gör man då?
Vill inbilla mig att kärleken slår till en gång, varken mer eller mindre..
"den som inte kan hata kan heller inte älska"
Locket på= tystnad, man lider i sin ensamhet och stänger ut alla.
Har igentligen inte så mycket att rent verbalt säga, men jag vet hur det kan gå om man bemöter allt, alla med tystnad.
Det jag önskar att någon skulle förstå, är allt det där mellan raderna som man INTE säger.
Ett kvinnligt problem; vi önskar /tror att våran livspartner kan läsa mellan raderna och förstå vad vi menar; Nu är det så att till och med jag!! vet hur vi kvinnor kan uttrycka oss, tankarna svävar bort och mitt i allt detta så vänder man sig till sin partner och högt säger och pekar lite svävande; kan du ge mig det där!!!
Stora krav, för vad vet stackarn om vad jag vill ha. Det värsta är att jag blir irriterad över detta oförstånd.
Ändå är det tydligen menat att man ska leva i en parrelation, och i vilken form spelar ingen roll, Men i grunden handlar det om ömsesidig respekt och empati, medkänsla, stöd med mera med mera.
Varför kan min make då inte läsa mellan raderna? eeh antagligen för att jag inte själv kan göra det. Man kan ju bara önska och hoppas att en man som kliver in i ett förhållande med i det här fallet en kvinna väger sina ord , går försiktigt fram, försöker förstå (stackarn).
Självkritisk japp på pränt men aldrig i verkliga livet; kostar för mycket, och ibland vill man sitta lite bortskämt, truligt och precis just bara sura för att man likt miljontalskvinnor världen över känner sig missförståd.
"Att lämna en människa ifred betyder oftast att lämna henne i ofred"