Idel upprepning, kanske kanske inte! Men lägger inte ner någon som helst energi på att tillbakablicka i texten, Så upprepning, ja det får ni leva med.
Precis som jag.
När man var ett litet barn var framtidsutsikterna lysande, tillika fanatasin.
Det tråkiga/tragiska i den meningen är att man inte "i närheten" snuddade startgropen.
Brist på visioner var det INTE, gud nej framtiden skulle bli helt makalöst fantastisk.
Pilot,catering,skådis. Ja precis så blev det INTE.
Men familj skulle jag ha, många barn och mycket kärlek, ja "kärlek" blev det kanske lite just mycket av.
Men barn har jag 4a toppenbarn med deras fördelar och mindre/större upptåg, men hur trist vore inte livet om man hela tiden föll tillbaks i samma sandade spår.
Och man lär sig och idag kan man återberätta, skoja, och upprepa detta med en stor glimt i ögat.
Tro mig man lär sig av allt, inte bara av misstag eller sorg utan även av bus, glädje, skratt och tårar.
Och jag ja precis som de flesta andra lär mig fortfarande.
ett klassiskt citat med enormt stor innebörd.
" Lär dig livets stora gåta, Älska, glömma och förlåta"
Drömm sött.
Ibland tar det lite längre tid att klättra upp, märkligt man rasar så lätt !!!
Men som skrivet backen va ofattbart lång den här gången, längre än jag kunde anat.
Jag benämnde mig själv gärna med just ordet stark ! annars hade jag inte överlevt ?!
Genuint skitsnack.
Det är nu betalningen börjar för att återgå till livet.
Och de flesta vet hur otroligt jobbigt det kan vara att gå upp för en brant backe och ja jag vet det också; andningen blir tyngre, svetten gör sig synlig, eventuell make up svärtar en runt ögonen !! ja alla de värdsliga problemen. Symboliken med återgången till livet är slående i sin likhet.
Jag har alltför ofta tänkt, är det värt det !? Tydligen för jag är ju kvar, dock sittandes i vila en stund, letar efter styrkan, kraften, för att kanske på riktigt denna gång bemästra rädslan och ta ett första kliv ut på den något krokiga stigen tillbaka till livet.
Önska mig gärna lycka till.
Jag skäms enormt mycket just nu..varför då undrar säkert någon!
jag ser mig om i världen; kolera svält, kåkstäder och elände, samtidigt som jag bekymmrar mig huruvida jag kan åka till Florida med familjen, en resa som kostat en och annan tusenlapp.
I-ländernas engagemang i övriga världen har blivit till ett hån, Alla nationer håller varandra bakom ryggen en riktig gentlemannaklubb.
Nej nu ska jag ta tag i mig själv , för som man säger det finns alltid dom som har det värre..helt sant helt sant.
"vi bär inte bara ansvar för det vi gör, utan även för det vi inte gör"
Försöker verkligen kräla upp ur stoftet funkar inte; varför?
Jag vill ju leva, jag älskar god mat:Har ett helt knippe med helt fantastiska barn, barnbarn..
Vart i helvete rent ut sagt ändrade livet sitt mål?
Nu känns det som krafterna tagit slut och att jag ärligt inte orkar kämpa längre, tycker hela mitt jävla liv har varit en kamp.mot vad har jag aldrig riktigt fått klarhet i;; men något måste ju gått snett längs vägen eller försökte jag ta en genväg..i så fall är det inget att rekomendera!!!!
Jag har lärt mig i enlighet med Kognitiv beteendeterapi..att man ska möta faran, konfrontera eventuella fobier, m.m och det stämmer nog absolut, låter hur sunt som helst. Men vem ger en verktygen att plocka ihop spillrorna när man bemött all skit?
Ingen jag har träffat iallafall.
Julen närmar sig , nyår lika så; 3 veckor Miami bokat; men hur förklarar man för en 9-åring att Mamma kanske inte kan följa med, hur säger man det ; dels vill man ju naturligtvist inte göra barnen besvikna, samtidigt som man inte kan säga att Mamma klarar inte 12 timmar på ett plan utan läkarhjälp; då ger man ju barnen skuldkänslor för att dom skall lämna mig själv hemma.
Och att resterande medlemmar i min familj skulle avboka för min skull är helt uteslutet; det har dessutom min make och jag kommit överens om.
Tåget har inte gått riktigt än ska träffa min läkare i morgon, och sen får man väl utgå från det: Så antingen blir det en tung helg, eller helt enkelt underbar.........
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dom från att bygga bo i ditt hår"
Jag ska bli religös!! gå med i någon trevlig kyrka/samfund..
Verkar så enkelt att alltid hänvisa till någon högre makt när livet suger. för att inte tala om all förlåtelse man får!.
Så om någon kan tipsa mig om nån bra kyrka skulle jag bli mycket glad....dock inte Jehovas för där ska man tydligen leva i evig underkastelse gentemot sin make..och det vet jag inte om jag är så sugen på.
Men babtisterna verkar ha roligt , gosspel och glatt över lag.
Men katolikerna tar ju priset i de förlåtande spelet: vad du än gjort räcker det efter bikten att be Ave Maria 5-100 gånger beroende vad du gjort förstås: och med tanke på ryktet i den katolska kyrkan så lär det ju inte vara många präster som har tid att lyssna på bikter..dom har ju fullt sjå att be och då misstänker jag att 500 Ave maria inte riktigt räcker till för deras synder.
Nä jag ska nog hitta något trevligt, lagom förlåtande, lagom bedjande, lagom inskränkningar på det sötljuva livet....mat, dryck med mera.
"det är dåraktigt att be gudarna om det man kan åstadkomma av egen kraft"
Känner inte för att skriva nånting just nu..konstigt nog då det brukar vara min ventil.
Men läste ett fantastiskt citat som en man som hette Reinhold Niebhur skrivit, han var en vit stark motståendare mot KKK och de amerikanska rasreglerna på den tiden då det var som värst. (för allt har ju knappast ändrats)
"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"
Rädsla..för första gången på mycket mycket länge är jag rädd !!
För vad undrar ni säkert då !
Jag är rädd för att dö, För så gammal har jag ju inte hunnit bli..
Tvivlar inte en sekund på att de flesta i min ålder någon gång varit nojig inför döden.
Fundering 1: vart i livet befinner man sig när dom tankarna sköljer över en.
Fundering 2: Döden är ju faktiskt ett av få saker som vi vet kommer att komma?! varför då oroa sig eller fundera kring detta..
Ja inte vet jag, blir bara så irriterad när tankarna kommer. Jag är lyckligt lottad, antagligen mer än många andra.
"livet är inte de dagar som passerat, utan de dagar man minns"
bara älskar den reklamen och att Mads M medverkar gör ju inte reklamen tråkigare....
Sitter man här igen och undrar vart tog framtidslusten vägen ? alla visioner alla drömmar??
Allt går upp och ner i livet det vet jag allt för väl!
Men varför ska det vara så svårt att fånga upp den där röda tråden som länkar allt samman ?
Det räcker med att se sig om i världen, inte allt för långt bort för att se/inse hur bra man har det.
Ska komma på något bra att kontra det med i morgon..just nu är jag bara så trött så trött.
"tänker inte mycket på framtiden, den kommer tids nog"
Var iväg på retaurant igår..helt bortkastat för egen del! men svampsoppa samt några skedar fiskbuljong fick jag i mig..mycket stolt.
Hur som helst vi va på "mälardrottningen" en liten nätt yacht som Barbara Hutton fick i 18-års present..som jag brukar säga en del har det och en del inte!
Till saken, sitter där och iaktar folk i min omgivning vilket jag kan tycka är lite intressant; Några par i varierande åldrar. 3 kvinnor i ett sällskap och ett grabbgäng..MEN ingen pratar med varandra..Vill gärna tro eller rättare sagt jag vet utifrån mig själv ; Att om man inte har något att prata om eller framför allt med varandra..kan man ju åtminstone skippa uteätarkvällar!! eller? förstår absolut att det ingår i både den privata relationen samt med vänner att "det sociala snacket" inte ska vara ett tvång.
Men när jag går ut oavsett om det är med familjen, vänner; så får jag i det här fallet verkligen hoppas att konversationen flyter på just för att man 1; kanske till och med har trevligt!2; man väljer att gå ut och umgås för att man just vill umgås..kan ha fel naturligtvist.
Rätta mig gärna, eller kom med lite förlsag varför folk går ut och äter/umgås om man inte har något att säga varandra..
" Det tråkiga med att vara ensam är inte att sakna en kavaljer när det är fest.Det är att inte ha någon att prata bagateller med på vardagen"
Vill inte vara /låta bitter, men när man känner att livet är på upphällning kan man inte få självömka lite då?
Jag har absolut inget att klaga på, en familj som tar hand om mig, ett liv jag aldrig kunnat leva på eget håll.
Önskar bara att livet va lite lite längre..
Det är så mycket man svammlar innan om vad man ska hinna med innan man dör: Men när man står där vad händer då? INGENTING. märkligt..Det blir liksom som en mellankoli, helt plöstligt vill man inte stressa!!!!!!
Aruba här kommer jag.............Eller inte
"Det är inte det att jag är rädd för att dö. : Jag vill bara inte vara närvarande när det händer"
Livet ter sig inte riktigt som man vill, inget nytt!
Men varför kan man inte bara gå vidare?? leva det livet som erbjuds?
Det livet som finns bakom dörren..eller är hela livet hämmad av en dörrstopp?
Nix vill inte tro det! Alla gör vi våra val, och ibland är man tvungen att göra val, fastän man inte vill.
Vart längs vägen falerar det då? Osäkerhet? Mognadsprocess? ja inte vet jag, men ibland,ofta vill man både ha kakan kvar och äta den.
Nu vet vi iallafall de flesta att livet funkar inte så..
Man kan bara blicka tillbaka och ställa stor tilltro att man gjort det rätta valen...
"Stå emot från början"
Trasiga skor=trasigt liv !
Är det så enkelt? själv känner jag i alla mina fibrer i hela kroppen att slutet nalkas..
Patetisk javisst, men tror inte jag någonsin kommit närmare sanningen..
Kan gå ett par meter innan jag måste ta stöd.Yrslet kommer och maten växer i munnen..blodet kommer från alla ställen..
Suck..Åldern har tillslut tagit ut sin rätt!!
"gammal är vis eller vad det precis det vi inte var!!"
"i was killed the dream i dreamd" självförvållat absolut, jag valde andra vägar....ville skaffa en kärnfamilj, en stor en så jag inte skulle bli lämnad ensam..eller framför allt inte bli ensam!!
Nu har jag en stor familj, lite utspridd kanske men en dock! Kan inte med ord säga/skriva hur viktigt det är !!
Missföstå mig INTE älskar varje del av min familj, även exen...de har bidragit med fantastiska barn och det kan jag aldrig ta ifrån dom.
Vill det inte heller!!
"Alla kvinnor blir som deras mödrar, det är deras tragedi,Ingen man blir det det är hans tragedi#
Vill gärna tro, veta, inbilla mig att man skaffar barn i syftet att man VILL ha barn, jag menar vi lever ju i en morden period där man kan göra val!! rätta mig om jag har fel.
Låter jag bitter ? stämmer för just idag är jag bitter..
Jag bad inte om att bli född, lika lite som jag hade möjlighet att välja föräldrar..
Hur kan en hel familj bli så diskfunktionell??
Hur som helst är det skruvat sjukt; det är ju inte för intet som jag kallar mig maskrosdamen på bloggen; av den anledningen att barnet växte upp och blev vuxen..
Lärde mig ta eget ansvar, och lär mig fortfarande.
Har alltid fått menande blickar och kritik för att jag haft den "dåliga" smaken att skaffa barn med 3 hör och häpna olika pappor....
Detta är en tribut till dom; alltid funkat, alltid en dialog, "ny" plastpappa kliver in med öppna sinnen och famnar.
Det med så mycket mer är vad mina "orginal" föräldrar lyckades med..
En kärnfamilj är inte alltid det bästa.................
"livet är orättsvist, vänj dig vid det"
Väljer färgen rött för detta inlägg....ni får själva lista ut varför.
Har spenderat alldeles för mycket tid att "googla" och det är inte direkt några solskenshisorier ja söker..
Tidigt intågande i klimakteriet; eller bara allmänt gråtmild?
Enkelt utryckt är att Susan Boyles framträdande i British get talent..antagligen fått ca 400-500 framträdande bara av mig.
Känner så väl igen dessa symptomer; mår illa, kräks, och gråter för allt..
Gravid_ nej..klimakteriet JA..tycker inte att jag är tillräckligt gammal för det än!!
Men ibland/ofta vill den naturliga gången här i livet spela en ett spratt; inte för att jag personligt förstår livets torra humor.
" Överdriv aldrig dina fel, det sköter dina vänner om"
I min ålder vill man ju gärna tro att man uppnåt en viss mognad!!
Tårarna flödar, hormonerna är på topp!!!och framför allt man känner sig gammal/förlegad.
Är det så ? tycker själv att jag har lite lite kvar att ge !!
Eller ?
Vet inte hur mycket jag törs skriva eftersom detta ämne är känsligt..
Men det kan ge mig en endorfinkick..genom att veta att man duger, att man kan genom ett enkelt teleofonsamtal
kan hetsa någon..
Kärleken är helig, tårarna är inte något du tvätter bort,
Det följer dig hela lívet.
Brustet hjärta, patetiskt ja jag vet..
Men jag går ingenstans jag sitter/finns här och väntar på något som aldrig kommer att ske/inträffa.-
Att älska eller att älskas;en av livets gåtor..
Man andas,äter,lever; utifrån kärnfamiljskoncepetet..
Men när det faller bort?? vad gör man då?
Vill inbilla mig att kärleken slår till en gång, varken mer eller mindre..
"den som inte kan hata kan heller inte älska"
Locket på= tystnad, man lider i sin ensamhet och stänger ut alla.
Har igentligen inte så mycket att rent verbalt säga, men jag vet hur det kan gå om man bemöter allt, alla med tystnad.
Det jag önskar att någon skulle förstå, är allt det där mellan raderna som man INTE säger.
Ett kvinnligt problem; vi önskar /tror att våran livspartner kan läsa mellan raderna och förstå vad vi menar; Nu är det så att till och med jag!! vet hur vi kvinnor kan uttrycka oss, tankarna svävar bort och mitt i allt detta så vänder man sig till sin partner och högt säger och pekar lite svävande; kan du ge mig det där!!!
Stora krav, för vad vet stackarn om vad jag vill ha. Det värsta är att jag blir irriterad över detta oförstånd.
Ändå är det tydligen menat att man ska leva i en parrelation, och i vilken form spelar ingen roll, Men i grunden handlar det om ömsesidig respekt och empati, medkänsla, stöd med mera med mera.
Varför kan min make då inte läsa mellan raderna? eeh antagligen för att jag inte själv kan göra det. Man kan ju bara önska och hoppas att en man som kliver in i ett förhållande med i det här fallet en kvinna väger sina ord , går försiktigt fram, försöker förstå (stackarn).
Självkritisk japp på pränt men aldrig i verkliga livet; kostar för mycket, och ibland vill man sitta lite bortskämt, truligt och precis just bara sura för att man likt miljontalskvinnor världen över känner sig missförståd.
"Att lämna en människa ifred betyder oftast att lämna henne i ofred"
Det ha gått 17 år..ändå kan jag inte släppa det..så liten, så liten.
Kan inte låta bli att jag var den som blev mest skonad.
Hörde på TV häromdagen..där dom säger att Pappan på något sätt hamnar i bakgrunden..
Helt korrekt...jag var sövd. drogad....jag var inte den som fick se personalen i panik göra upplivningsfösök..
Det var inte jag som fick hålla honom första gången..
Så ledsamt, så ledsamt..Är trött på att vara ledsen,ensam..sorgsen.
"Sorg går inte över, det tar bara en annan form.
En sorg är som havet; till att börja med vågorna väldigt stora, sen kommer dyningarna och havet blir aldrig mer stilla"
Hat som jag brukar säga till barnen är ett starkt ord..
Men ibland, lite oftare nu känner jag ett genuint hat...
"Det pris man betalar för att hata andra mänskliga varelser, är att man älskar sig själv mindre..."
Vänner!!
Sitter och är enligt mina barn (som för övrigt är kvar på restaurangen!!)
otroligt bortskämd och barnslig...visst det ligger en viss sanning i det. Men det dom INTE vet är att jag lider av grava ätstörningar......förstår att de kommer som en chock för alla"vänner" eftersom jag gjort mig lite "känd" som matmamma, gourmetkock..
Men jag kan inte äta längre....bara soppa, och det var där det började; vänlig servitris informerar oss om att det endast finns 2 portioner fisksoppa kvar, behöver jag säga mer, vi var ju inte direkt de enda kunderna där.
Kontentan blev att jag inte truligt eller surigt ber min make att artigt köra mig hem....Vilket han naturligtvist gör.
Problemet börjar precis där; Barnen tycker jag beter mig som en bortskämd kärring..(som sagt möjligt att jag är ) Men det finns inte mycket glädje/tillfredställande att tala om för dom att jag inte längre kan äta!!
Kan inte låta bli att tänka på vad mitt syfte på jorden skulle vara; visst jag har befolkat världen lite mer än andra..
Men varför i HELVETE kan inte allt bara flyta på..för en gångs skull??
Vad har gjort för ont? ja vet ja vet skulle inte kleta klister på grannens cykel..
Men nu gjorde jag det med mycket annat men i dagsläget känns allt det där mycket trivialt..eller?
Herregud idag skjuter man varann, eller drar kniv..
Hur länge ska man straffas? kan inte låta bli att dra upp/tänka på min barndom!!Jag försöker att inte utnyttja det..men det ligger ju hela tiden i perferin?!!
Hjälp mig, kan nog inte säga det tydligare..men snälla hjälp mig....
Livet rinner iväg mellan mina fingrar....och jag är inte kapabel att göra nånting..
"Livet är intressant....i slutet blir dina största smärtor dina största styrkor"
jag antar att jag inte är ensam om att känna mig liten..imellanåt !
Ambitionerna stod högt och planeringen för framtiden va grundligt utstakad...
Men vad hände? Just inte mycket..Fick ofta höra av mina lärare (hymlar inte om att jag nog hade mer fritid än skolgång) Du är inte dum bara lat!!!!
Mycket möjligt, vill igentligen inte alls grotta ner mig i vad som skulle kunna vara!!! Men är rädd för att dessa personer hade rätt..alla kan vi ju bli vad vi vill, gäller bara att fånga upp motivationen när den finns, kommer.
Så vad hände längs vägen ?
Blev man kär blev man less..
Tyvärr känner jag en viss bitterhet idag si så där 30år senare.
Allt har sin gilla gång, det vet vi.
Det fanns en person som sa till mig en gång; du skulle kunna bli vad som helst.stämmer säkert, frågan är bara åter igen vad hände längs vägen?
Kan knappast skylla på någon annan.
Och nu då? 40plus lite sent att sträva efter en karriär..eller?
Jag kanske ska inrikta mig på det jag är bra på! törs till och med säga det rakt ut..Att skriva !!
Men å andra sidan betalar inte en blogg ens räkningar..
Vad är då viktigast? Familj, karriär...själavård?
Naturligtvist allt detta och lite till formar ens liv..rätta mig om jag har fel!
Skärpning Helene dags att ta tag i livet..medans det finns..
Livet är hårt, tufft, ibland ogenomtränglig mur att hacka sig igenom.
Styrkan har jag..det vet jag. frågan är om min familj besitter samma styrka??
Inget jag någonsin kommer att få veta..
"Hemligheten om hälsa för både sinnet och kroppen, ÄR inte att sörja för vad som hänt,oroa sig för framtiden eller att förvänta sig problem, utan att leva i nuet vis och ärlig"
Läser tidningarna varje dag, känner mig hyfsat "up to date".
Vi lever i en modern, upplyst tid..eller?
Varför denna hets mot folkgrupper? genom åren kan man ju komma på ganska många...
Vad Hitler va rädd för ja det kunde ju bara han svara på !
Men vad är det som skrämmer oss ?
Vi äter gärna Pizza, Kebab m.m åker gärna till varmare breddgrader; där vi nyfiket snappar upp kulturen.
Är människan så liten och ynklig att man följer strömmen?
Är det så? då vill inte jag vara med och leka längre.
Alla individer är unika, oavsett ursprung, religon eller arbete för den delen också.
En kär vän sa till mig: varför inte öppna alla gränser och låta folk leva i harmoni med varandra....
Om det vore så enkelt !
Även om det är otroligt att lita sig till så lever vi på 2000talet, vad har vi lärt oss; ingenting.
Svenskar har en förmåga att slå sig för bröstet och tycka att vi står i bräschen för världens samvetsfrågor!!!
Fundera på det ;Skrapa bort fasaden, ytan och det kommer att visa sig att vi är lika rädda som resten av världen.
"låt oss aldrig förhandla av rädsla, Men låt oss aldrig vara rädda för att förhandla"
Orden bubblar ur en, massa usäkter som inte betyder ett dugg.
Lögnen är sagd ligger där ute i luften och är för alltid oåterkallig..
Vad händer sen? förtroendet är tullat, allt känns osäkert.
Hur reparerar man det??
Inte alls för det går inte..sveket ligger som en hinna över allt man gjort allt man sagt,
plötsligt betyder alla ord av kärlek ingenting.
Men varför utsätter man sig själv och sina nära för ett sådant svek?.....
En gång i tiden då man va ung!! va det inte så viktigt med den biten..herregud det var ju rocknroll mest hela tiden !
Man tror att vissa saker ändras med åldern ! Fel skillnaden idag handlar om att man (dom flesta iallafall) har ett samvete..som gnagar sönder en!
Kan inte svara på dessa funderingar som jag har, men kan inte naturligtvist undra; hur dum få man va? 40 plus 4a barn och 2 barnbarn,,,ändå riskerade man allt.
Klassiskt citat "gräset är inte grönare på andra sidan" och tro mig inget annat kunde vara sannare.
Fantasier får stanna som just fantasier, lögnen borde aldrig sagts..Men det är gjort och ligger likt ett tungt smogmoln över oss.....kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för lögnerna, sveken..
Och jag vet att det är mycket lite värt när jag säger att det inte kommer att upprepas...sant javisst...............men jag hade aldrig trott på det..
" Allt svek i livets bana är helt riktigt inget utom lögn..reducerad till handling och falskhet som passerat från ord till handling"
Den finns en känsla som ingen kan ta ifrån en och det är varslet om framtiden..med risk för att låta barnslig så tror jag inte att jag har någon..
Gått igenom allt med familjen, och igentligen inte kommit fram till något..,
Mer än att all sympati, empati går bort..
Kan känna mig bitter när jag tänker på min "familj" människor i min omgivning..vad har jag gjort för fel???
Det är/var inte jag som hindrade mina barn att inte äta sig mätta, eller duscha med shampoo..
Tvärtom tycker jag iallfall..rätta mig gärna.
Är alldeleds för generös, alldeles för snäll..ja ja.
Alla kommer vi dö, det är den bittra sanningen, verkligheten vi lever i !
Försöker ha en dialog med maken..¨klart han slår ifrån sig..vem skulle inte gör det??
Livet är kort ibland alldeles för kort det gäller att fånga dagen, stunden, ögonblicken.....
För det är dom som följer en in i döden,grovtsagt livets slutskeende..
Blöder, kräks, blöder igen....livet är en fest och i detta nu känns det INTE som om jag är inbjuden.
Ja ja jag är inte bitter..man lever en gång, man gör sitt bästa..go fore it..och hoppas att fallet blir skonsamt..
Livet är kort, livet är skörbart...,.Ni som känner att ni kan rädda mig gör det nu.....
""Glädje är som ett ljust, tänder du det för andra så faller skenet tillbaka till dig!"
All lycka all glädje..till dom som gjort sig förtjänt av det...
Livet sker en gång, vad vi vet....så lev väl kör Rocknroll och go for it..
Se you over the rainbow......
Livet är inte alltid enkelt och det ska det inte vara heller,,men ibland kan man önska sig ett "flow"..vad det nu betyder !!??
Har fått mig en rejäl touchknäpp på näsan..varför undrar ni ?
Förlorade mig än en gång i ungdomens eviga källa i tron om att det va den stora enda riktiga kärleken, det kanske det vad det eller är..
Har sårat många människor på vägen , jag vet det, jag vet det..
Upprätthåligt kontakten..vilket har gett mig en viss tillfredställesle, och bekräftelse.
Ingen behöver nog svara på om det va rätt eller fel !! för det vet jag redan..
Men livet är inte alltid så enkelt som man /vi önskar.
Kärleken är mäktig och slår till när man är som mest sårbar/ mottaglig..
Vet att jag sårat/sårar många människor under åren , mycket beroende på denna fantasirelation...eller drömmrelation iallfall.
Den tunga biten kommer nu för jag vet att en av de människor som betyder mest för mig kommer att läsa det här..
och det svider, men personen vill att jag ska vara ärlig; törs jag det?
Jag vet precis vart jag befinner mig nu och vart jag vill stanna!!!!
Men jag skulle ljuga genom att säga att jag aldrig älskat eller att personen ifråga betytt enormt mycket föt mig, och tyvärr imellanåt gör det än..dock inte fysiskt..men psykiskt kan va illa nog...
Inget av detta jag skriver kommer varken betyda eller ändra allt det som sagts och allt det som denna andra vet...
Visst gör det ont, en tidsera/epok av drömmar fantasier är över..får en att känna sig gammal..
Eller har man helt enkelt funnit sin mognad,trygghet och framför allt blivit vuxen,,,
Tyvärr kan kärlek inte knäppas bort..men den kärleken man väljer att leva med .den är värt att kämpa för.
"Att förlåta är att älska, och om jag kan förlåta så kan jag älska"