Det ha gått 17 år..ändå kan jag inte släppa det..så liten, så liten.
Kan inte låta bli att jag var den som blev mest skonad.
Hörde på TV häromdagen..där dom säger att Pappan på något sätt hamnar i bakgrunden..
Helt korrekt...jag var sövd. drogad....jag var inte den som fick se personalen i panik göra upplivningsfösök..
Det var inte jag som fick hålla honom första gången..
Så ledsamt, så ledsamt..Är trött på att vara ledsen,ensam..sorgsen.
"Sorg går inte över, det tar bara en annan form.
En sorg är som havet; till att börja med vågorna väldigt stora, sen kommer dyningarna och havet blir aldrig mer stilla"
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att jag är urkänslig för kritik....eller ja allt..