När man fortfarande var ung och orkade så var just idag den stora rocknrolldagen.
Upp tidigt, första båten till Sandhamn och med lite tur sista hem, för att ramla in på Kabyssen....hur orkade man ?
Åldern tar ut sin rätt, i dubbel bemärkelse....det var mindre ansvarstagande då och orken fanns..nu har man 4a barn 2 barnbarn som kräver sin rätt, abslolut inget jag skulle vilja byta med Sandhamn idag....för vem vill bli uppvaktade på samma sätt som då, vem vill kunna ta dagen som den kommer...vem vill känna sig attraktiv ?? Nä inget för mig.
Jag står hellre vid spisen och lagar midsommarmat för hela konkarongen plus några till..det är potatis som ska skrubbas, räkor som ska pillas, oftast helt slut när bordet är dukat och det är dags för maten att inmundas.
Men allt har sin lön; Man tittar på sällskapet runt bordet, alla skratt , kanske en del komplimanger för maten,dukningen med mera..
Det är sånt man får glädjas åt när åldern kommer smygande..Allt det man har, tryggheten man funnit, barnen som skänker en glädje.
Inget annat känns viktigt. familjen är frisk (dom som finns kvar)..man har ett par mycket goda vänner som vi semestrar med som hela familjen har glädje av och framför allt massor av skoj med.
Nix Sandhamn, grinda och möja eran storhetstid är förbi men oroa er inte det kommer nya unga partyglada bratz , utan ett uns av ansvar i kroppen som vill rocka och kräkas i era rabatter..Dansa på borden ute på Sandhamn.....Men jag har tackat för mig och och nigar och bugar för mycket mycket roliga minnen........................
Glöm det! personligen besitter jag en stor erfarenhet i det området.
4a tjejer 24 år senare,,,, kanske inte behöver precisera vad/vilka smådjur som paserat vårat hem, sen har jag tyvärr svårt för nejordet.
'(själv fick jag inget annat svar hemma möjligtvist ett dovt mmmmmmmmmmm)Så dom erfarenheter har jag dessvärre dragit till det yttersta..
Men många så här i efterhand roliga händelser har det bidragit till.(med lite svart humor)
Som kakaduan eller vad det nu var förnågot: äldsta dottern kommer hem sprudlandes glad för vi kunde ta
över"citrus" omedelbart..och redan då borde man ju anat oråd!! ja tokigt blev de, för vi placerade naturligtvist fågel med jättebur i hennes rum..och allt skulle bli SÅ bra.
Dessvärre märkte vi ganska snart att den söta fågeln hade för vana att vakna ca0400, och de flesta vet kanske hur en papegoja kan låta,,rätta mig om jag fel!
Citrus fick inget angenämnt slut för min äldsta dotter tyckte inte heller om att fågeln började gapa, så den fick en resa rätt ut till djurkyrkogården följd av alla flaskor och skor som dotra försökte tysta den med..och nog blev den tyst alltid.
Efter det och innan för all del fanns det en del småkryp..men i katerogin dummast måste ju ändå va Katten Bosse gigantiskt fet och minst lika snäll, till saken hör att han flyttade in hos oss ungefär samtidigt som min blivande make.
Och jag kan nu erkänna att det var min make som servade katterna med mat, tömning av låda med mera..
(ja det var 3 i antal tillslut)
Och ni kan inte ana hur dom tackade honom för det; Dom kissade i hans kläder...sen hade dom gjort sitt.
Men min make hade en jättefin och lydig hund..nämner inga namn för det var tydligen ett känsligt kapitel ,
den hunden fick INTE komma hem till mig!! så det var vel för väl att dom inte hade barn...
Men de dråpligaste måste ändå va det nästa sista inköpet..mina 2 yngsta skulle spara till den och ni anar inte hur fort man kan få fram 600kr, imponerande.
En ljuvlig liten dvärgkanin som fick tilltasnamnet "ozzy" den va otroligt lugn och medgörlig...lite väl lugn visade det säg..stor krishantering, och högtidlig begravning (det ligger ett och annat djur på min makes jobb)
Det sista är en välbevarad hemlighet.
Men till nuet en annan kanin som vi plockade ut på garantin!!!vi valde den livligaste för att vara hyfsat säker på att den överlevde nån dag längre än "ozzy" och tro mig det gör den
Ganska övergiven står knytet på balkongen, för även den hade ju nattliga aktiviteter...att man inte lär sig att förmedla till sina barn vad som gäller alternativ säger nej....Själv förser jag den imellanåt med något grönt, men det är starkt förenat med livet som insats..trodde inte att en kanin på 3 kilo kunde va så hotfull så till och med min make backar...........
Ja ja och har man lärt sig något av dessa 24 år, antagligen inte men det glädjer barnen mycket att ha en mor som inte kan säga nej........och som dessutom manupilerar sin make att det jag okar är helt i enligt med barnens bevisliga förmåga att ta ansvar............suck
Jag kan inte sova!! och sen har jag dödsångest..
Det är inte alltid det är bra att vara sjukskriven.....finns allt för mycke tid att älta/fundera på, suck
Ibland önskar jag att jag var liten igen,lite ompysslad efter John blund....Sorry glömde helt bort att insomningsproceduren hemma inte direkt bestod av sagoläsning eller ritning på ryggen!!!!!!!!!!!
Det är märkligt att jag kommer ihåg mer och mer när jag skriver, nyttigt antagligen eftersom mitt koncept gick ut på att nyttja detta forum som en ventil......
Och tro mig det har funnits roliga, knäppa minnen..i mitt liv.
Ja skulle antagligen kunna skriva hur mycket som helst om allt,så känns det nu....minnen bara poppar upp mest hela tiden.
Mycket roligt,stora svek..kärlek och bus....allt sånt som hör till.
och min farmor ....färdtjänst till NK!, på den tiden det låg i Täby Centrum, dubbla uppsättningar på skolavslutnings kläder, ett för sol och ett för regn....men så låste sig tantaluran om sig när jag föddes.....efter mycket och länge för jag var första flickebarnet....och det visades bli ett lyckokast, för vem annars hade sett till att man va mätt och belåten......
Men det var inte sådär jättekul vid sängdags, för då envisades hon med att "gräva" runt i min mun fall det skulle vara något kvävningsbart.....ni kanske inte behöver fundera mer på vad mina fobier/nojjor
kommer ifrån..
Tyvärr dog hon tidigt, men hann se/träffa mitt första barn..vilket jag vet gladde henne mycket...
"lyckliga gatan den finns inte mer,,,,,,,nu ska 54an i himmlen in"
Vill bara skriva att min avsikt är inte att stöta mig med någon....men det kanske väcker lite lite empati. För folk i min omgivning dömmer lätt ur en om man inte rent fysiskt kan visa att man är sjuk....
"ibland hejdar sig livet....och ingenting blir som det än gång var"
Väcker många tankar och funderingar, ser tillbaka alla återblickar!? jag har nämnt det förut,men hade det inte varit för mina föräldrar så hade min barndom varit perfekt..
Rindö västra....-på min tid gick man inte på fritids eller liknande, utan man klev av och på skolbussen för att i bästa fall få ett mellismål, personligen brukade jag gardera mig genom att äta hos min farmor..kylskåpet hemma var ju inte direkt dingnade..det var tydligen viktigare med fina kläder!!!
Jag vet att jag låter hemskt bitter men det är jag inte, jag har bara funnit min typ av terapi.Skriva skriva..
kanske leder det till något,kanske rehalibiterar det mig?
Men åter till Rindö västra....vi var ett helt knippe med ungar, vi bråkade vi skrattade och det var mycket, mycket..bus.
Vi var i varierande åldrar, men vad gjorde det när man växt upp tillsammans?
Jag grät när min s.k Mor sålde lägenheten, en epok gick i graven, för att alldrig bli den samma igen.
Jag vet inte om jag törs eller tordes lista allt här..men ni därute som var med ni vet vad jag menar..
Teatern tex, grannens källarförråd dignande av kläder, och vi som var med tog våra skådespelarkarriärer på största allvar. Ja det blev inte så mycket mer med det..
Men kul var det!!
ps kan fortfarande känna den härliga peruken allt kliande ds
Alla gårdsfester, midsommarfirande och gudbevare mig surströmmingsfester..(tror att det var mer än en ursäkt för att få ha roligt på svenska maner dvs sprit,,,och min sk mor had ju den goda smaken att ha detta evenemang i mitt rum
Listan kan göras lång och jag citerar gärna en inledning på en film jag sett.."dom vännar man skaffade sig då kommer alldrig ,alldrig att att mäta sig med "nya"vänner"...det är ett blodsband..
Är det bara jag som kommer ihåg vinden, där vi helt dödsföraktande lekte mörkerkurragömma? eller familjen som vigt sitt liv åt flygplansmodeller?
Eller bergskrevan som jag hade som kiosk!!
Vad har fantasin och lekfullheten tagit vägen ?
Ja barnen hånar mig när jag reflekterar över min barndom..tänk vad allt förändrats, eller ska man tillägga att det är vi som skapat det..
Jag kan fortfarande känna lukten på allt garn som färgades hos en annan granne (det liksom hörde 70-80talet till)
Ja det var en sammanhållning som höll länge, och kanske gör än idag..vad vet jag?
Men är det något jag vet så är det ju att min s.k mor även sumpade det..
Förstår någon hur hon kunde försaka världens bästa "styvfar"den enda pappan min bror och jag haft...men svartsjukan och bitterheten tog väl över redan där/och då.
SUBBA..
om du som bodde ovan mig läser detta så vill jag bara säga att allt knackande i badkaret ledde till en viss trygghet(och på den tiden duschade man bara på söndagar!!!)
För kära grannar barndomskompisar, inget blir som det en gång varit, och det begär jag inte heller men om jag lyckats hämta min roll i livet så har nog dom flesta lyckats med den biten.............
Tack rindö för alla trots glada minnen!!!
men jag kan trots allt inte känna en viss bitterhet mot alla som såg men inget gjorde..
Jag har förlikat mig nu på senare år, men min make tycker inte alls att jag är fet och ful och fullkomlig oduglig......
Och det kanske jag inte är!!!!!!!!!!!!!!
Jag misstänker att ingen har missat bröllopet igår..
Funderar på mig själv, jag menar jag har ju alltid velat avskaffa kungafamiljen!, och framför allt INTE betala något apange.
Men jag får nog ge upp dom tankarna , för jag blev såld igår började titta på tv- tidigt för att inte vilja stänga av den alls...Kärleken är vacker och i det här fallet dessutom unik.
För den här typen av relation var inte för så hemskt länge sedan otänkbar.!
"mannen av folket-prinsessa av börd".
Men är kärleken blind? Blir vi förälskade i en uppmålad variant av vad vi tycker att kärleken ska se ut, framför allt kännas?! finns nog inget svar på det, men så länge man är lycklig så är väl allt väl..
Själv började jag jobba på ett lokalt varv för ca 12 år sedan..
Hade nog förlikat mig med tanken "att ja man får väl vara ensam då" inte bittert på något sätt, utan bara ett enkelt ståndstagande..
För vem ville ha en ensamstående,gravt skuldsatt kärring med 3 barn i bagage?
Tänk va fel jag hade !!
Trots allt nedtryckande verbala ord från min härliga mor så fanns han faktiskt min alldeles egna "prins".
Alldrig kommer jag ångra att jag struntade i att betala hyran för att följa med mina kolleger till Mallorca..(ansvarslöst, ja jag vet)
Men på den resan öppnade sig ett helt nytt liv för mig,för vem kunde ana att min kollega som jag byggt upp en "kompis"relation till...inte långt senare skulle bli min make(i nöd och lust)
Han fångade upp mig,tog mina barn till sig (efter en lång inskolning....det va viktigt för mig då mina tidigare år hemma hos min mor kantades av olika karlar, var det inte bilskoleläraren så var det kanske någon militär.)
Livet kan med andra ord ändras väldigt fort..
tyvärr så levde min blivande make i en relation, kanske inte den bästa men dock i en relation.
Väntan blev lång, för min blivande make..mycket lång.
Men slutet gott allting gott.
En fredag knackade det på min dörr (barnen älskar detta);
Jag öppnar och ser min blivande make, 0ch hinner tänka hemska saker; han klarade inte av att bryta så jag får kliva åtsidan!?
Men då kommer de bevingade orden.
Min blivande make; är du ensam?
Ja det är jag..
Min blivande make: det är jag med.....
En bra start för oss och idag 12 år senare så firar vi 10-årig bröllpsdag....slutet gott allting gott..
För visst är väl kärleken underbar......
"mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och alldrig jag lämnar det åter"