Försöker verkligen kräla upp ur stoftet funkar inte; varför?
Jag vill ju leva, jag älskar god mat:Har ett helt knippe med helt fantastiska barn, barnbarn..
Vart i helvete rent ut sagt ändrade livet sitt mål?
Nu känns det som krafterna tagit slut och att jag ärligt inte orkar kämpa längre, tycker hela mitt jävla liv har varit en kamp.mot vad har jag aldrig riktigt fått klarhet i;; men något måste ju gått snett längs vägen eller försökte jag ta en genväg..i så fall är det inget att rekomendera!!!!
Jag har lärt mig i enlighet med Kognitiv beteendeterapi..att man ska möta faran, konfrontera eventuella fobier, m.m och det stämmer nog absolut, låter hur sunt som helst. Men vem ger en verktygen att plocka ihop spillrorna när man bemött all skit?
Ingen jag har träffat iallafall.
Julen närmar sig , nyår lika så; 3 veckor Miami bokat; men hur förklarar man för en 9-åring att Mamma kanske inte kan följa med, hur säger man det ; dels vill man ju naturligtvist inte göra barnen besvikna, samtidigt som man inte kan säga att Mamma klarar inte 12 timmar på ett plan utan läkarhjälp; då ger man ju barnen skuldkänslor för att dom skall lämna mig själv hemma.
Och att resterande medlemmar i min familj skulle avboka för min skull är helt uteslutet; det har dessutom min make och jag kommit överens om.
Tåget har inte gått riktigt än ska träffa min läkare i morgon, och sen får man väl utgå från det: Så antingen blir det en tung helg, eller helt enkelt underbar.........
"Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dom från att bygga bo i ditt hår"
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Tänk på att jag är urkänslig för kritik....eller ja allt..