Maskrosdamen

Att vackla och kliva snett någon gång i livet det gör nog alla, men vad är det som får en att stuka sig så pass att man vill dö ?
Har funderat mycket kring det känsloladdade ämnet. Är det smärtan som blir olidlig eller är det av rädsla att inte lyckas spjäla upp stukningen ??!!

Som dom flesta läst nu på sistone så har "kim" fått hjälp att dö på ett skonsamt etiskt sätt, med viss hjälp naturligtvist så att det sker på ett värdigt sätt för alla parter. Nu får vi inte glömma bort att "Kim" varit sängbunden och svårt sjuk större delen av sitt liv men ändå fick hon kämpa sig till det svåra beslut "att få dö, när man är redo och gjort sitt med dom förutsättningar man har"
En rättighet alla borde ha i mitt tycke och ja jag vet att vem som helst som vill fixar det; men skulle det inte kännas bättre om det föranleddes av proffisionella samtal, att man är öppen om sin önskan om än i en snäv krets !
Min tro är att de flesta som vacklat och vill dö av dom anledningerna minskar i antal, men det viktigaste är att de som inte ser något annat än svart och ingen ljusning i sin sjukdom kan strida för att få det på sitt sätt i en dialog med sina närmaste/berörd legitimerad personal etc.
Med andra ord otrolgt mycket trauman kan skonas på detta sätt man här hela tiden närvarande och som anhörig kan man fånga upp om det kommer en tvekan!!!!!
Eller som jag tjatat om ; nyttja vita arkivet till sådana önskemål Vad händer den dagen jag inte längre vill eller orkar på åldersn höst? skriv ner det då finns det, utifall lagarna blir ännu mer liberala för oss som lever och går.

Tåls kanske att tänkas på..........