Maskrosdamen

Hur kommer det sig att livet blir tyngre för en del medans det för andra flyter på?? Men man kan vända på det och tänka såhär; jag är nog bättre rustad när motgångarna kommer än när surfarna gör ett djupdyk och dom faller antagligen mycket hårt.

Bättre rustad kan i mitt fall betyda ; att jag har haft så många motgångar och växt upp i kall destruktiv "familj" att jag inte längre blir upprörd/förvånad längre.
Jag förväntar mig inget annat det blir en motsatt effekt; sker nåt bra så undrar jag varför och analyserar sönder det och lägger i mina egna ideer mellan raderna.

Året som gått har varit tungt, stora delar av min "familj" har lämnat jordlivet och förhoppningsvist kommit till ett bättre ställe, frånsett min far för jag vet vart han hamnat.............

Ja min Far, hans titel gav honom eller mig inte mycket rättvisa för Far vad ALLT utom just Far.
Ber min syster om ursäkt för det jag nu kommer att skriva, han var en pervers mytoman som för länge sedan suddat bort alla gänser för det moraliska, vad som var rätt eller fel!!
Men det kanske finns människor som tycker att det är sunt och normalt att dra sin dotter i håret över golvet, och han gjorde det med ett leende, eller hålla för min näsa och mun så att jag inte fick luft. Eller att ha en Mor som ständigt var svartsjuk på mig, som min jazzdans (jag var  duktig och inte speciellt tjock)
och det var väl det som var felet eftersom hon helt fräckt stegade in i min jazzklass och hämtade mig med dom exakta orden "kom nu Helene du är ändå för tjock och klumpig för det här!!!!!!!!!!!Kan det feltolkas ?
7 år fick jag stå  ut med min Fars kränkande behandling, och 15 med min Mors bittra svartsjuka, för var vad hon när jag blev slagen eller kränkt?  Hemma naturligtvist och på sitt sjuka snedrivna sätt satt hon och löste korsord!!! toppat med cigg och vin.

Vände mig till socialkontoret i våran ynka "lilla" stad och bad om att bli fosterhemsplacerad, blev väl inte riktigt trodd för min Mor jobbade inom kommunen, men fick kontakt med en eldsjäl som LYSSNADE, - bodde i 2 år hos en toppenfamilj kände mig trygg och fick äta mig MÄTT, använda shampoo till håret helt fantastiskt......hemma på ön var det hänglås lite överallt...så kan det va tydligen.

Ska försöka ge mina "föräldrar" lite rättvisa, för det fanns faktiskt bra stunder, men i dom var knappast min Mor involverad.
(svartsjuka).
Jag trodde trots allt att jag var pappas lilla prinsessa, och det var jag nog imellanåt.... ville jag leka med gardinerna så fick jag det, ville jag åka till helt färska Mcdonalds sent på kvällen så gjorde vi det, Åka runt ön i Amazonen och lyssna på Ted Gärdestad.
Men sen hände något som det tog många,många år för mig att förlika mig med;Han lämnade oss för en ny familj och min prinsesstid var för alltid över.........
När han dog (1år sedan igår) så rämnades mina illusioner om att få svar på alla frågor, för det finns mycket luckor.
Illusionen om att ha en far , att mina barn faktiskt hade en Morfar, det var det goda man kom ihåg, märkligt när han ibland/oftast var satan själv.


fortsättning.................




"Tro och hopp får får du med dig, men många tårar, tunga stunder är jag rädd att det blir"
Punkt slut.