Maskrosdamen

De flesta besitter en inre styrka som man inte känner till, För hur skulle vi annars hantera separationer,skilsmässor (ett ganska vanligt fenomen i våran  tidsera )

Jag har bekämpat de mesta inom sorg, besvikelse med mera. Men  här står jag, kanske inte lika rakryggad som förr, men dock stående.
De flesta strider kämpar man mot utan att igentligen känna till dem.

1994; jag väntade mitt 4de barn, ett gossebarn visade ultraljudet.

Stor lycka för dittills hade jag 3 flickor så det blev lite extra roligt att det skulle bli en påg....Ni kan ju tänka er hur  fadern planerade in fotbollsmatcher och andra liknande aktiviteter.............Och jag skulle få en liten mammas kille...

Nu blev det inte riktigt så.

Vaknade den 1a december i tron att vattnet gått (födseln var beräknad till den 14 dec)
Men det va inte vatten det var blod i hela sängen..

Ringer naturligtvist 112..dom skickade ut en ambulans som kom efter ca en halvtimme
anmärkninsvärt tyckte jag länge, inga blåljus, ingen hög hastighet till DS(danderydssjukhus).
Dom gjorde en uppskattning av blodmängden i sängen , på golvet ja överallt.. ca 2 liter.
Kramperna (värkarna vill helst inte benämna dom som det, då livet för min påg tog slut där)....

Hinner träffa en granne på båren på vägen ut till ambulansen hon ler glatt och önskar lycka  till.

Blir snabbt omhändertagen  på BB, förlossningsläkaren letar efter fosterljud, finner inga och beslutar om "katastrofsnitt sen går allt fort; jag kan fortfarande känna den brännande kylan mot min mage när sköterskan ska spritsterilisera min mage, det var som småspik.
Men det går fort för när det bedöms att ett katastrof snitt ska göras skall det inte ta mer tid än 2 minuter innan barnet är ute,

Och det gjorde det säkert , men fick information om att i det ögonblick som livmoderkakan lossnade ströps syretillförsen till min lilla son, så livet för det lilla knytet tog slut hemma i min säng..

Hur hanterar man den här sorgen ?! För innan det sker är man fast besluten om att det klarar man inte , inte förlusten av ett barn.

Straffade mig själv genom att ha fönstret öppet dygnet runt, för låg min son  i ett kallt rum (bårhus) skulle inte jag ha det bättre- kändes som en ynka liten länk till pojken.
Den enda jag fick.

Känslorna som kom efter, svåra att förklara; men min Far kom direkt lite otippat då våran relation var lite frostig....senare dök Mor upp kan ni tänke er att ens mor kommer och du kan bara inte krama henne och det var tydligen ömsesidigt.
För jag fick ingen kram,ingen klapp ja ni vet..

Det lilla knytet fick namnet Felix han var så fin, lockigt hår som sin syster och far,
och så liten...........
Kunde man gjort något annorlunda ? för att förhindra katastrofen?? antagligen inte för ibland vill livet inte riktigt samma sak som en själv.

Min dåvarande kärlek/tillika Felix far  och jag hade en jättefin minnestund/begravning....

Tiden går det är 16 år sedan detta inträffade men inget har gått förlorat, ingen smärta inga tårar.
Lilla Lilla du, tryggare kan ingen vara...........det som trots allt är förlorat , får mig att ibland undra hur allt skulle bli eller varit?
Skulle Felix far och jag levt ihop? eller var framtiden redan utstakad?

Så liten , så lockhårig.....men inga skrik, inget letande efter mjölken i mina bröst, ingenting.
Men inom mig finns han, så lik sin syster....

"sov du lilla videung"    Mamma tänker på dig..........